Ludvig II, född 25 augusti 1845 på Schloss Nymphenburg i München, död 13 juni 1886 (drunkning) i Starnbergsjön, var kung av Bayern 1864–1886. Han tillhörde Wittelsbachdynastin och var son till Maximilian II av Bayern och Maria av Preussen.
Kronprinsens och hans bror uppfostrades i en sträng anda, där kontakten med föräldrarna bestod av ett par gemensamma måltider och faderns aga. När fadern plötsligt dog i mars 1864 blev den 18-årige kronprinsen kung. Kungen svärmade för det förgångna och för dynastins historia sedan riddartiden. Under de sista åren av sitt liv led han av vad som troligen var social fobi och höll sig borta från offentligheten, han gjorde till vana att vara uppe på nätterna, vilket gav honom smeknamnet Månkungen.
Den 11 juni 1886 hade den bayerska politiska ledningen fått nog av alla excesser som uppehöll Ludvig och kungen skulle avsättas. Han arresterades i sin säng på slottet Neuschwanstein och fördes av psykiatern Bernhard von Gudden till slottet Berg vid Starnbergsjön. Två dagar senare hittades de båda drunknade i sjön. Omständigheterna kring dödsfallen är fortfarande inte klarlagda.
Klaus Schulze gjorde ett för 1970-talet ovanligt drag och spelade in en riktig orkester. Dom spelade ett tema lånat från den tredje satsen av Vivaldis konsert nr 11 i d-moll (RV565) för 2 fioler, cello och stråkar. Det skapade en luftig, atmosfärisk och annorlunda ljudbild.
