Backstusittare är ett ålderdomligt uttryck för lantbor som bodde på någon annans mark, eller på allmänningen i en backstuga, men till skillnad från torparna arrenderade backstugusittaren normalt ingen jord till sin stuga.
Backstugusittaren var helt beroende av markägarens godtycke, men disponerade i regel över ett litet potatisland, och kanske en jordlott, som jordägaren lånat ut. Till hushållet hörde ofta mindre djur, som katter, grisar, getter och höns.
Så gott som alltid var de som bodde på detta vis mycket fattiga, och försörjde sig på tillfälliga arbeten, hemslöjd eller andra uppdrag. Där fanns ingen ström, lampor, rinnande vatten i kranar, element, TV och sånt som vi är vana vid idag. Stugan var befriad från skatt. Undantagsvis fanns backstugusittare med relativt god standard. En del hantverkare fann i den enkla byggnaden en billig bostad, utan att för den skull vara fattiga.
På 1600- och 1700-talet bodde de allra fattigaste, och ibland de utstötta och föraktade, i backstugorna. ”Statusen” förbättrades något under 1800-talet, då daglönare började flytta in i de enkla bostäderna. I och med laga skiftet, 1827, ökade antalet backstugusittare. Anledningen var att gårdarna flyttade ut från byarna och gjorde anspråk på de jordar som disponerats av torparna. Torparna hade då ingen annan råd än att bli daglönare (tillfälliga arbeten). År 1890 fanns det i Sverige 52192 torpare, men endast 14341 backstugusittare.
