Eternit eller asbestcement är ett material som uppfanns i slutet av 1800-talet. Materialet är slitstarkt och tål även salta vindar, vilket skulle bli grundläggande för dess framtida betydelse. Namnet Eternit är avlett från latinets "aeternitas", evighet. Varumärket Eternit ägdes av österrikiska intressen, vilka också gav licensen för tillverkningen.
I Lomma hade det fram till 1890-talet funnits flera tegelbruk samt landets
första cementfabrik. I början av 1900-talet upphörde cementtillverkningen i
Lomma. Eternitfabriken etablerades då 1906 som en ersättningsindustri. Styrelsen
bestod av tre personer David Cable Keiler, Rudolf Fredrik Berg och Wilhelm de
Shàrengrad. Fabriken förblev under hela sin verksamhetstid Sveriges största
producent av Eternit. Fabriken hade 37 arbetare år 1923 och 293 arbetare år
1937. Särskilt efter andra världskriget gick produktionen på högvarv.
Eternitfabriken blev betydelsefull för Lomma, som dess absolut största
arbetsplats. Många hus i Sverige kläddes in i fasadplattor ("torparkex") av
Eternit. I många fall finns plattorna kvar på byggnaderna ännu på 2010-talet. På
västkusten ansågs Eternit motstå de salta vindarna bättre än andra
fasadmaterial.
Vykort på eternitfabriken i Lomma. Det kanske är från 1920-1930-talet.
På 1970-talet blev larmrapporter om asbest allmänt kända. Asbestfibrer sätter
sig i lungvävnad och orsakar flera sjukdomar, bland annat cancer. Asbestfibrer
ingick i tillverkningen av eternitprodukter, och eftersom produktionsprocessen
då inte hade några högt ställda säkerhetskrav för asbesthanteringen, så andades
många av fabriksarbetarna in fiberhaltig luft. Till sist hade hälsoproblemen
blivit så stora hos dem som arbetade med materialet att fabriken fick stängas
1977, sedan asbesthantering gradvis hade förbjudits.
