Lasse i bergets grotta 4 augusti 2004.
Men faktum är att här levde Lasse och hans hustru Inga i nästan 30 år. Så var han också en märklig man, denne Lasse. Han drevs av en enorm frihetslängtan, äventyrslusta och en närmast manisk passion för jakt. Inga harar eller rävar gick säkra när Lasse var på jakthumör - och det var han nästan ständigt. Lasse var en legend som jägare redan under sin livstid. Han spårade lätt upp sitt byte och nedlade det med hundraprocentig träffsäkerhet. Han tillverkade själv sina bössor. Inte heller dög det med köpt hagel. Lasse gjorde eget av spikar och annan järnskrot.
Det var inte bara djuren som hamnade i skottlinjen. Bössan åkte snabbt ner från väggen när ovälkomna gäster närmade sig grottan. Lasse hade ett häftigt humör och många besökare har vänt vid åsynen av bössmynningen. Dräpande svar Lasse gick inte ur vägen för någon. Inte heller Kinnekulles grevar lyckades sätta sig över den excentriske mannen i skogen. Och sa någon något till Lasse som han uppfattade som kränkande kom omedelbart ett dräpande svar. Snabbtänkheten och slagfärdigheten var det inget fel på. Han hade ett par riktiga vänner som han gärna besökte, annars höll han sig mest för sig själv. Och till Lidköping begav han sig bara för att köpa sitt brännvin.
Lars Eriksson föddes den 17 november 1828 i Skälum. Under ungdomsåren arbetade han som dräng på gårdarna, men vantrivdes. Sedan tog han längtan efter jakt och frihet över och han arbetade bara i perioder. Emellanåt försvann han helt från Husaby. Vad han gjorde vid dessa tillfällen är inte helt klarlagt. Men det sägs att han arbetade på andra håll i landet, bland annat i de norrländska skogarna. Det lär vara då som han lärde sig utstå hårda förhållanden - en förmåga som han verkligen kom att behöva under vintrarna i grottan.
Ett tag tjänstgjorde Lasse vid ett artilleriregemente i Stockholm. Om den tiden pratade han gärna och helst om sina möten med Karl XV. Fantasin var det inget fel på så om han verkligen träffade kungen eller inte lär ingen få reda på. Men historien om Lasse i berget börjar egentligen på 1800-talet. Lasse och Inga hade ingen egen bostad, utan hyrde en stuga i Husaby av en släkting i en grannby. När släktingen skulle flytta tillbaka stod de utan hem. Lasse var sedan länge känd för sin egensinnighet. Därför ville ingen ha honom som hyresgäst. Det enda som återstod var fattighuset. Lasse själv tycktes dock inte oroa sig. Frågade någon sa han bara att det ordnar sig.
Varje morgon tog han sin bössa och begav sig uppåt ängarna. Inga, som var van att låta Lasse göra som han behagade, frågade inte vad han hade för sig. Men när han en dag bar iväg med hennes käraste ägodel - vävstolen var måttet rågat. Hon smög efter Lasse. Vad hon fick se höll på att knäcka henne helt. Lasse hade murat en stuga under ett stort utskjutande klippblock. Berget utgjorde tak och väggar. Det fanns både fönster och skorstenar. Av vävstolen fanns däremot inte mycket kvar. Den hade Lasse gjort dörrposten av. Inga fick som vanligt ge sig och de bosatte sig i grottan.
Grottan var spartanskt inredd. Mot bergväggen hade Lasse ställt några brädor, täckta med tidningspapper för att skydda mot den värsta fukten. Under hösten och vintern var dock papperet svart av fukt. Vid väggen stod en säng och en enkel soffa. Under fönstret stod ett grovt bord och ett par stolar. Det var Lasses arbetsbord när han gjorde bössor eller band korgar. Här bodde alltså Lasse och Inga i nästan 30 år. Inga dog 2/6 1908. Två år senare började Lasses krafter att sina. Han blev allt sämre och hämtades mer eller mindre med våld till fattighuset 1910. Där dog han den 4 april samma år. Bara några dagar efter Lasses död började Husabyborna plundra grottan. Plundringen övergick i ren vandalisering. De som Lasse retat genom åren hämnades på detta sätt när han inte längre kunde göra dem något. I stort sett hela grottan revs ner, men har sedan renoverats flera gånger.
