"Mjölkning och städning i fjuset. Fotografi från sommaren 1911, då korna till följd av stark torka och brist på bete blevo osedvanligt magra."
"Kvinnan, som mjölkar, sitter på en liten pall av primitiv tillverkning. Mellan sina knän håller hon ´kollan´, stävan, ett laggkärl med vanligen rakt uppstående stavar, den bakersta av dem förlängd och formad till ett handtag, ´öre´. Mjölkningen utföres omväxlande med ´klämming´ och ´draing´, metoder, vari alla mjölkerskor äro hemma. Ur kollan slås, om så behöves, mjölken i ett större förvaringskärl."
En mjölkpall väster om Stenum i Västra Götaland 2010.
Från den senare delen av 1920-talet organiserades mjölkhämtning av mjölkcentraler med lastbil i mjölkkrukor från gårdarna. Det ålåg mjölkbönderna att bygga mjölkbord / mjölkpall vid landsvägen för att möjliggöra lastningen av mjölkflaskorna på samma höjd som lastbilsflaket. Mjölkbordens roll för insamling av opastöriserad mjölk ("färskmjölk") upphörde från slutet av 1970-talet, då mejerierna hade övergått till att använda tankbilar. 1950 fanns omkring 100 000 hemmabyggda mjölkbord i Sverige, och 1993 uppskattades antalet till mellan 500 och 1 000.
En mjölkanna vid Limmareds säteri i Västra Götaland 2016.
Mjölkkruka, också mjölkflaska, mjölkkanna och mjölkspann, är en vätskebehållare i plåt för förvaring och distribution av främst mjölk.
Mjölkkrukor har gjorts av olika metaller. Under 1700- och 1800-tal användes mässing och koppar. För mejeriindustrins behov från slutet av 1800-talet användes galvaniserat stål, och senare rostfritt stål och aluminium.
Stora mjölkkrukor användes från 1920-talet för att frakta mjölk mellan lantgård, mejeri och mjölkbutik. De var behållare med lock och två handtag, som användes för frakta råmjölk från en mjölkleverantör till ett uppköps- eller andelsmejeri, för returfrakt av skummjölk (blåmjölk) eller vassle och för distribution av mjölk från mejeri till mjölkbutiker. För frakt av råmjölk ersattes mjölkkruksfrakt från omkring 1970 efter hand av tankbilar. För distribution av konsumentmjölk ersattes mjölkkrukor av konsumentförpackad mjölk först i glas, och senare i papper eller plast, från omkring 1950.
Mjölkkrukor hämtades upp av en hästtransport eller en lastbil från närmaste landsväg. För att underlätta pålastning på lastbilen, ställdes mjölkkrukorna upp på ett mjölkbord (eller mjölkpall eller mjölkbrygga), på någon meters höjd och placerat omedelbart vid vägbanans kant. Mjölkborden var oftast av trä, men kunde också vara av sten eller betong. Mjölkkrukor av detta slag hade vanligen en volym på 50 eller 25 liter.
Mjölkkannor i Volvo museum i Göteborg 2013.
Dessa mjölkkannor använde lantbrukare Dage Svensson i Bergstena i Vårgårda kommun när han skickade mjölken till mejeriet i Alingsås. Det var 18 svartvita kor av rasen SLB Svensk låglandsboskap som gav 150-200 liter mjölk om dan, vilket fyllde 4-5 flaskor (alla andra bönder längs mjölklinjen hade kor av rasen SRB Svensk Röd och vit Boskap). Dage brukade gården från 1955-1977.
Transporten utfördes varje dag av åkeriägare Bertil Andersson, bosatt i Östadkulle, längs mjölklinje nr 99. Linjen var ungefär 6 mil lång, med stopp vid cirka 60 mjölkbord. På en del mjölkbord samsades flera bönder, så mjölklinjen servade 80-90 bönder. 2009 fanns ingen mjölkproducerande bonde kvar i detta område. Bertil körde linjen från 1951 till årsskiftet 1973-1974 då man förändrade hanteringen. Istället för mjölkflaskor skulle det hos mjölkbönderna istället finnas en tank med kylning, som tömdes varannan dag av en tankbil. I samband med denna förändring slutade många av bönderna. De lastbilar som Bertil använde under åren 1951-73 var: 1951-1956 Volvo rundnos, 1956-1963 Volvo Starke, 1963-1973 Volvo Viking.
En mjökbil från 1940-talet hämtar mjölk i Bursiljum i Västerbotten 2002. Videon har varit med tidigare här i Nostalgorama.
Mjölkflaskor. Jag gissar att dom är från 1950-talet.
1884 började mjölkbolaget Audumbla sälja mjölk efter utländsk förebild i glasflaskor direkt till konsumenterna. Idén kom från USA.
Mjölkcentralen bildades 1915 och övertog Mjölkbolagets leveranser av mjölk. Den tappades i glasflaskor eller plomberade bleckflaskor för hygienens skull och kördes sedan ut i staden med hästekipage och levererades direkt till hushållen.
Under 1930-talet såldes mjölken i lösvikt. Då tog man med sin egen bleckflaska där det oftast fanns en liten behållare till grädden. Detta eftersom man hade din lilla behållaren på den större bleckflaskan. Men i butiken förvarades mjölken i stora mjölkflaskor av stål. För att kunna behålla dem kylda bevarades de i stora kar med is. År 1938 släpptes de första glasflaskorna, deras storlek var 1 liter. För att kunna tillsluta glasflaskan användes virat papper (skruvat papper). Senare fick mjölkflaskorna plomberade stanniolkapsyler. Olika färger på korken innebar olik kvalitet på mjölken. Det var då mjölken kunde börja säljas i en vanlig mataffär. Sedan skulle glasflaskorna diskas och lämnas tillbaka till affären där man köpt dem
1953 lanserades tetrapack av papper samtidigt som butikerna gick över till självbetjäning och då upphörde leverans av mjölk i flaskor. Då var paketen trekantiga men övergick sedan till den fyrkantiga kartongen.
