onsdag 14 juni 2023

Grötlunken i Medevi 1906

Grötlunken är en gemensam vandring i lugn takt efter kvällsmåltiden, vilken på en hälsobrunn tidigare bestod av gröt med katrinplommon. 
          
Idag förknippar folk begreppet kanske mest med Medevi, men grötlunken finns även på annan ort, antingen tillfälligt såsom i Steneby, eller regelbundet som till exempel Duvkällan och Sätra brunn, där traditionen är belagd från åtminstone 1801. Från Sätra lär den under 1860-talet ha importerats till Medevi, där man gick en dryg kilometer varje kväll med brunnsorkestern i täten. 
             
Dagsbesökare var lika välkomna som de inackorderade brunnsgästerna, och lunken omfattade såväl första- och andra-klassgäster som de medellösa.
           
        
Grötlunken i Medevi "allmänt anses vara en uråldrig tradition", och detta kanske förknippas med att Medevi är Sveriges äldsta hälsobrunn: men grötlunken har funnits i Medevi under mindre än hälften av dess dokumenterade historia och är inte äldre där än 1860-talet, med musik kanske från 1870-talet.
          
Det lär inte finnas någon konkret uppgift om när grötlunken infördes på Medevi: men den nämns inte bland Mathilda Foys utförliga anteckningar 1836–37, medan år 1867 brukade brunnssällskapet efter slutad kvällsvard
         
"Om vädret sådant medgiver och lusten är god, företaga någon kortare utvandring i massa, en s. k. grötlunk, till Svanberget, Parnassen, Kattfallsberget eller andra närbelägna stallen, från vilka solnedgången och färgskiftningarna därvid taga sig väl ut." Liksom en ersättning för grötbusken i Sätra, fanns i Medevi som mål för vandringen en grötsten - utmärkt på kartan - på den skogshöjd som kallades Parnassen.
           
Sedermera förvandlade ett musikaliskt inslag lunken från 1860-talets godtycklig vandring/promenad till någon utsiktsplats, till en militärisk marsch och därmed också till en sevärdhet för tillfälliga gäster och befolkningen i trakten. Cellisten och tonsättaren Franz Neruda (1843–1915), en återkommande brunnsgäst, donerade en förgylld lyra på en stång, där det fästats fyra vimplar i de svenska färgerna, som bäras upp av fyra barn. Som ett eget standar, finns också en sidenduk broderad av kvinnliga brunnsgäster sommaren 1894 som en gåva till brunnsintendenten Alfred Levertin, som donerade det till brunnen.