Omkring år 1950 insåg Sverige att man behövde ett jaktplan som kunde genskjuta de nya kärnvapenbestyckade bombplanen. Flygplanet skulle vara utrustat med radar och det skulle vara kapabelt att flyga snabbare än ljudet. Dessutom skulle det ha en mycket bra stigförmåga, lång räckvidd, uthållighet samt förmåga att bära de vapen som krävdes för uppdraget. Därtill skulle flygplanet ha möjlighet att starta och landa på vägbaser, vilket var standard för det svenska flygvapnet.
Den första prototypen flög i oktober 1955 och leveranserna av den första versionen, J 35A, började år 1959. Totalt byggdes 644 Drakenflygplan. De tjänstgjorde i fyra olika flygvapnen i sammanlagt 46 år (1959–2005). Än i dag flyger ett antal civilregistrerade i USA. Svenska försvaret håller en J 35J flygande som en del i sin veteranverksamhet. Dessutom finns ett exemplar i Danmark som bevarats i flygdugligt skick, det har emellertid inte flugit sedan år 1996.
Saab J 35B – 73 i Kareby 2 maj 2010.
Versionen J 35B – 73 som är i bild byggdes och levererades under åren 1962–1963. Den fick så småningom en bättre radar och bättre sikten. Till J 35B var LM Ericssons Siktesradar PS-03 klar. Radarn arbetade på X-bandet (9 GHz) och dess huvudsakliga uppgifter var att till Sikte S-7A leverera relativa målrörelser och målavstånd vid skjutning med jaktraketer i direktanfall eller jaktrobotar i hundkurveanfall, den kunde även användas för målspaning. J 35B var den första version som kunde ta emot målinformation och stridsledningskommandon via digital dataöverföring från Flygvapnets styrdatasystem som en integrerad del i det svenska STRIL 60 systemet. Målinformation och kommandon presenterades för flygförare på ett antal analoga indikatorer i cockpiten.
Saab J 35 Draken 1960:
Där planet står i Kareby:
